Jag har aldrig varit rädd för att dö.

Jag har aldrig tänkt i dom banorna förut.

Jag minns när jag fick beskedet att min farfar hade dött.

Den värsta dagen i mitt liv.

De va höst ute och löven började få höstfärger.

Ja kan fortfarande ibland känna doften jag kände då. Tårarna som rann ner för kinderna.

Saknaden och ilskan över att han gick bort så tidigt.

 

Jag var inte beredd.

 

 

Förra året gick min gammelfarmor bort.

Hon va gammal så det var väntat.

Men det var fortfarande en otroligt tragisk händelse.

 

Året efter gick min gammelmormor bort.

Exakt ett år efter.

Henne hade ja knappt träffat sen hon flyttade till ett äldreboende.

Kändes som att de skulle bli lättare om ja inte träffade henne.

Men så var det ju så klart inte.

 

Kort efteråt fick ja besked att en arbetskamrat somnat in.

Tyckte det var otroligt tråkigt eftersom han var jämnårig med pappa.

Då började tankarna komma.

Snart finns inte farmor, mormor eller morfar mer.

Snart finns inte pappa eller mamma.

 

Fy fan tänker ni då, varför tänker du dessa tankar?

 

Jag försöker dagligen att sluta tänka på dessa dumma tankar.

Jag är så otroligt rädd att den dagen ska komma.

Men det har kommit på senaste tiden med alla bortgångna.

Jag vet att den dagen  kommer att komma men att det kan vara så långt bort.

Och vi som är kvar kommer att fortsätta livet som om inget hade hänt.

Världen kommer inte stanna upp för att jag är ledsen då.

Vissa dagar går bättre att inte tänka, men andra så kan ja komma på mig själv gråta och tänka att jag måste ta vara på tillfällen och skapa minnen.

 

Idag har vi iallafall firat farsdag med en god middag på Sams och därefter ätit tårta hemma hos mig.

En riktigt trevlig kväll.

Både mamma och pappa var nöjda.

Jag ska försöka tänka positivt.

Och inte låta tankarna ta över, men vissa dagar får man låta sig sitta och gråta en skvätt.

 

Jag har inte velat prata med någon om detta för att jag inte velat att någon annan ska må dåligt.

Vilket har gjort att jag dränkt mig själv inombords med dessa tankar. 

 

Med tårar i ögonen ska jag nu försöka sova lite. 

Och fortsätta leva livet i nuet. 

 

Jag är så glad över mina föräldrar och syskon, sambo och nära släktingar. 

Ni betyder allt för mig! 

 

//Emelie